Migrationsverket - Kontor för bokade besök i Storskogen — Sturegatan 15

Jag vill härmed framföra mitt uppriktiga tack och min uppskattning för det goda bemötande jag fick vid mitt besök på Migrationsverkets kontor i Stockholm. Jag upplevde personalen som mycket vänlig, respektfull och professionell. De tog sig tid att svara på mina frågor och gav tydlig och hjälpsam information, vilket gjorde besöket både tryggt och positivt. Stort tack till all personal som bidrog till denna fina service. Jag önskar er fortsatt framgång i ert viktiga arbete. Med vänliga hälsningar, Mohamad Barho

Missnöjd, ja – och därtill djupt förbittrad. Hur kunde det komma dithän? Timmen var strax efter nio och tjugofem, och jag var kallad till möte halv tio. Således infann jag mig. Framför mig reste sig byggnaden, en grå och ogästvänlig skapelse av betong, rak som en soldat, fyrkantig som byråkratins själ. Jag klev in. Först en dörr, som långsamt gled åt sidan. Sedan en till, lika stel, lika tyst. Inne i hallen satt människor utspridda över bänkar – tunga, hoptryckta, med blicken vilande i golvets tröstlösa mönster. Ljuset föll snett, som om lamporna själva skämdes över vad de lyste upp. "TA EN NUMMERLAPP DÅ!" ljöd en röst, som en örfil i det stillastående rummet. Där fanns en liten maskin – kall och likgiltig – med en knapp och en skärm. Jag tryckte. Nummer 349. Skärmen visade 341. Så kom väntan. Tiden drog sig fram. Jag såg kostymklädda män med tunga fickor skrida förbi. Kaffe serverades, småkakor ställdes ut, och bönor rostades i maskiner som lät mer levande än människorna. En bar guldklocka, en annan ett pärlhalsband. De hade namnlappar synliga – och ytterligare två gömda i fickan. Deras språk var högtidligt, men ihåligt, laddat med ord som endast de själva förstod. Samtalen avslutades med små gåvor. Som alltid. Till slut: 349. Mitt nummer. Jag reste mig, stel efter all väntan. Receptionisten, knappt levande i sitt ansikte, visade mig in i ett rum. Där inne satt en man i kostym. Dörren slogs igen. Vi satt en stund i tystnad. Sedan sade han: "Ehm... har vi träffats förut?" "Vad menar du?" "För två år sedan. Angående din ansökan." "Jaså, den." "Det blir nog en rolig historia en dag," sade han och log. "Men för nu – här är dina papper. Tag dem om du vill. Bakom dig ser du en dörr, en lång rätblock av trä och metall. Den kan både öppnas och stängas." Han fortsatte, nu med ett tonfall som vore han en lärare inför en trög elev: "Vid midjehöjd finner du två blanka föremål. De är av ett ämne vi kallar metall. Den undre delen är ett handtag. Den övre – en regel. Vrid regeln. Tryck ned handtaget. Dörren öppnas. Där bakom finns en gång, som vi kallar korridor. Följ den. I slutet väntar en plats som kallas vänthall. Se så – papperet är ditt. Farväl." Och så lämnade jag rummet – förnärmad, förvirrad och med pappret i hand. Tre dagar, sade han. Tre dagar får jag vistas här.

Ni avslog en ansökan om permanent uppehållstillstånd på grund av en dags försening i registreringen – trots att handlingarna skickades in i tid, enligt era egna instruktioner. Inga överträdelser, fem år i Sverige med fast anställning, och ett barn på väg med en svensk partner om bara några dagar. Beslutet är verklighetsfrånvänt och rättsosäkert – en kall administrativ åtgärd som ignorerar er skyldighet att beakta familjelivet. Jag tänker inte acceptera den här orättvisan. Det här ärendet kommer inte att tystas ner.

Jag köpte arbetskraft från Nigeria. Hade betalat och allt men sen kom det bara till att få in trevliga Yokofasa i Sverige men då säger dem i receptionen att han var med i Boko Haram i hemlandet. Vilka är dem och säga var man får vara med och inte, Yokofasa sa att Boko Haram bara är nåra av hans vänner som har bokcirkel. Aja nu måste jag istället betala en thailändare för massage vilket är 3x så dyrt.😔

Jag vände mig till er med en begäran om att mitt ärende skulle avgöras inom fyra veckor, men det avslogs. Därför vände jag mig till domstolen, som sedan beslutade till min fördel. Enligt min tolkning innebär det att mitt ärende nu ska hanteras inom fyra veckor. Jag har inte bett domstolen att ni bara ska skynda på processen utan att faktiskt fatta ett beslut inom flera månader. Mitt ärende har legat hos er i 36 månader. Jag har bott i Sverige i över 23 år, betalat skatt under hela den tiden och har nu en familj här. Det är faktiskt inte rimligt att det ska ta tre år för att ens påbörja en utredning, särskilt inte när allt är i ordning. Jag tycker att detta borde prioriteras och att det finns anledning för er att känna viss självkritik.