Psykiatriska akutmottagningen i Stockholm i Kungsholmen — Vårdvägen 5

Jag åkte in med ambulans till S:t Görans psykiatri på grund av självskadebeteende, svår ångest och upprepade panikattacker. Jag har en lång historia av depression och tidigare suicidförsök. Trots detta blev jag extremt dåligt bemött. Personalen visade inget engagemang och läkaren sa ordagrant att det jag kände ”inte betydde någonting” och att ”alla människor kan känna så”. Jag kände mig totalt avfärdad och inte tagen på allvar, trots att jag befann mig i ett akut psykiskt tillstånd. Besöket varade mindre än 30 minuter innan jag skickades hem. På vägen hem fick jag ännu starkare ångest och kände djup skam över att ens ha sökt hjälp. Upplevelsen gjorde mitt mående betydligt värre, och nu vågar jag knappt söka vård igen eftersom jag känner att det ändå inte finns någon hjälp att få. Att bli bemött på detta sätt när man söker akut psykiatrisk hjälp är både oprofessionellt och farligt. Psykiatrin ska vara en trygg plats för människor i kris men för mig blev det tvärtom.

Extremt missnöjd – undvik denna psykiatriska akutmottagning Jag anlände till psykiatriska akutmottagningen idag med ambulans på grund av grova suicidtankar och självskadebeteende. Trots detta blev jag äckligt och respektlöst bemött av både personal och läkare. Jag fick ingen verklig hjälp, inget tryggt omhändertagande och blev inte ens inlagd för observation en enda natt. Istället blev jag avfärdad och tillsagd att åka hem med så kallad “lugnande medicin”. Det är fullständigt oacceptabelt. Min läkare, Sonil Sami, visade noll empati. Attityden var ful, kall och otrevlig från början till slut. Jag blev inte tagen på allvar trots att jag var i akut psykisk kris. Till råga på allt blev jag utskickad av två manliga läkare, som om jag vore ett störningsmoment snarare än en patient i livsfara. Budskapet jag fick var tydligt: det spelar ingen roll hur dåligt du mår. Du kan ha tagit en överdos och varit nära döden – ändå skickas du hem. Det här är inte vård. Det är nonchalans. I väntrummet hörde jag dessutom från en annan kvinna som också sökt akut hjälp att manlig personal ska ha struntat i hennes trauma kring våldtäkt och ändå visiterat henne på ett sätt hon upplevde som sexuellt. Att sådant ens kan förekomma i en psykiatrisk miljö är djupt skrämmande. Det känns som att mottagningen bemannas av outbildad personal som hämtats lokalt utan rätt kompetens, vilket märks tydligt i bemötandet och besluten som tas. Ingen ska komma hit. Du blir inte seriöst behandlad, du blir inte trodd och du blir inte skyddad när du är som mest sårbar. Det här stället sviker människor som söker hjälp i sina allra mörkaste stunder

Blev bemött otroligt varmt. Jag kunde inte riktigt få ur mig några ord när jag kom dit, men i receptionen blev jag redan i väntrummet så bra bemött att tårarna rann. Jag visste inte hur jag lyckades ta mig dit, men alla jag träffade tog mig på allvar- jag blev inte tvingad heller utan läkaren rekommenderade att jag skulle läggas in Vilket var helt rimligt och precis vad jag behövde. Väl inne på avdelningen blev jag igen otroligt varmt bemött. Jag fick låna kläder då jag inte planerat för en inläggning. Sköterskorna hjälpte mig få igång en slags rutin på mina dagar. Togs på allvar hela tiden när jag bad om hjälp och fick låna tyngdtäcken. Så som man tänker att ett sjukhus ska vara men som jag absolut inte vågat hoppas kunde finnas inom psykiatrin; det här blev min räddning. Otrolig plats. Kan inte beskriva med ord hur tacksam jag är över min plats här. Att få andas i någon vecka. Få äta regelbundet för första gången på många veckor. Ta medicin i tid och komma upp ur sängen och ner i sängen. Om du tvivlar på om det är dags, eller om det är rätt för dig att åka in så åk in.

Vidriga människor som jobbar där! Dem höll på att döda mig, gav mig så höga doser så jag fick andningskollaps. Drygt 2 pr senare är jag fortfarande traumatiserad. Dem har många människors självmord på sitt samvete.

Jag är väldigt besviken på bemötandet. Personalen gav dryga blickar och visade ingen empati. Jag fick vänta i flera timmar, och blev sedan hemskickad utan hjälp. När jag berättade att jag inte hade råd med taxi hem och frågade om de kunde boka en som jag betalar på faktura (vilket fungerat tidigare), fick jag bara ett nej. Som 18-åring känner jag mig ledsen, otrygg och osedd. Om man inte ens känner sig bekväm med att söka hjälp här längre, vart ska man då vända sig? Jag mår helt ärligt sämre än när jag åkte dit.