ANOVA i Stockholm — Norra Stationsgatan 69

Undvik Angelos Kalogiannis. När jag träffade honom i september 2024 var han opersonlig, kort i tonen, klassiskt högdragen och med en som jag uppfattar traderad, överlägsen läkarattityd. Helt annorlunda än de jag mött tidigare. Efter en kort väntan hörde jag bakom min rygg ett högt rop över hela väntrummet: ”THOMAS!!”: När jag reste mig från stolen fanns det bakom mig två öppna dörrar att välja på varifrån ropet skulle kunna ha kommit. Jag ställde mig utanför de två dörrarna utan att veta vilken jag skulle till. Kalogiannis gav sig till känna först när han hörde mitt trampande. Då tittade han upp och nickade, menande ungefär: "Hit ska du" och tittade sedan in i sin bildskärm igen. Inte ett leende, ”Välkommen!” eller ”Hej, hur har du det?” Han läste provsvaren, tyckte att de verkade OK men muttrade något om att något prov saknades (mumlade för sig själv en bokstavsförkortning som jag inte begrep). Jag kunde inte med att fråga om vad det kunde betyda p g a av hans överlägsna attityd. Sedan följde en förhörsliknande utfrågning om vilka sjukdomar jag har, vilka läkemedel jag använder, när jag började gå till ANOVA m.m. Jag antar att denna information redan ska finnas tillgänglig i ANOVA:s journaler. Antagligen finns den eftersom han hela tiden tittade in i sin bildskärm och mycket sällan mötte min blick. (Skulle han kolla vad jag visste?) Han påminde mig om de klichéartade, upphöjda figurer man sett och hört om läkare (som ju kallar sig doktorer), på film och i levande livet, från personer i mitt umgänge som jobbat i sjukvården. Kort sagt, han var raka motsatsen till Stefan Arver och hans tidigare kollega Urban Ekström som vänligt och personligt mötte mig som människa.

Otroligt oseriös enhet. Helt absurt att behöva vänta tre år på att bli kallad, bli "undersökt" i ytterligare ett och sen nekad diagnos på grund av falska saker man uppges ha sagt under tidigare psykologmöten. Håll förhoppningarna i check när du kommer till ANOVA. De visar gång på gång att de inte ser till sina patienters bästa.

Det har varit bra hittills. Läkare och kurator som jag har träffat är trevliga och uppgett tydlig information om utredningen. Jag känner mig bekväm med att prata med dem. Återkommer om några månader…..

Mottagningen har de senaste 5 åren ett sämre bemötande och avsaknad av dialog om behandlingen från patientens upplevelse. Det känns mer som en maskin än personlig mänsklig kontakt. Efter att jag vid ett besök bett få byta läkare på grund av att kommunikationen inte kändes bra. Fick jag träffa en ny som sa att jag hade fel och inget jag sa var relevant. Jag sa då att jag ville avsluta kontakten med dem, sa den jag mötte att hur ska du då få hjälp för då får du betala. Då lämnade jag lokalen och trodde jag var klar med dem. Dagen efter ringer samma person upp mig och börjar återigen säga att jag har fel. Ska nu finna en annan mottagning oavsett om jag nu måste betala.

Deras ovilja att bemöta och ändra sig efter kritik är förbluffande, deras paternalism har fått dem att tappa omdömet, de har blivit desperata. Jag tror att vissa på mottagningen känner en djup, djup ensamhet, och en djup smärta, som de går och bär på, och de lever under villfarelsen att om de bara kan få någon annan att känna de känslor som de inte själva kan hantera, så uppnår de på något sätt illusionen av att inte vara djupt mentalt sargade. Men illusionen är kortvarig, därför måste de fortsätta utsätta sina offer för det här, deras smärta är ett bottenlöst hål som dricker livsår. Man tvingas berätta privata omständigheter om ens liv under hotet att man inte ska få diagnos, sedan återupprepar det de förnedrande och pinsamma sakerna man tvingats säga dem, gång på gång på gång. Upprepningsförolämpningar som dessa är alldagliga arbetsuppgifter för dessa manifestationer av godheten själv. De har ett minst sagt liberalt förhållande till andras privatliv och rätt till en fredade sfär. Jag upplever också att ni bortviftar all kritik som ni finner obekväm genom att hänvisa till riktlinjer. Ni får gärna ändra dem, eller strunta i att följa dem, eftersom de är kränkande, och inte bindande.